Det började med att matte började larva sig hemma med att ställa en stor plastbur på vardagsrumsgolvet och så ville hon lura in mig i den för att äta godis. Löjligt! Jag vet ju att den buren ska man bara gå in i på flygplatser, all annan användning är direkt fel.

På Arlanda flygplats var det så dags att gå in i buren. Sedan är det bara att åka med, från rullande vagnar lyfts man in i flygplanet. Att flyga är egentligen inte så kul, det låter och så glider man omkring i buren vid start och landning. Men det är inte så långt att åka förrän man lyfts ner från planet och så kan man dra in lapplandsdoften i nosen. Skönt är det varje gång man kommer in i flygplatsen i Kiruna och faktiskt ser att matte kom med flyget den här gången också och att hon inte klappat ihop fullständigt, hon är alltid så nervös att jag ska ha blivit kvar.

Efter en knapp timmes taxiresa var vi äntligen framme i Nikkaluokta och jag fyller nosen med den härliga fjälldoften. När alla, inklusive jag själv, fått på oss våra ryggsäckar är det så dags att börja vår vandring. Jag är rätt snygg i min röda ryggsäck och den innehåller det allra viktigaste: min mat!

Den här första dagen går vi inte så långt eftersom kvällen närmar sig. Vi slår läger precis ovanför trädgränsen. Det blev lite kyligt under natten och det blåste så det small i tältduken, som tur är fick jag krypa ner i mattes sovsäck. Det är lite trångt men så mysigt!

De första vandringsdagarna gick vi över ett område som heter Tjeuralako, det är som en platå på ca 1000 m höjd och väldigt ödsligt. Vi såg inte en människa men däremot tre renar och en hel del lämlar. Man är ju rätt pigg i benen men att hoppa omkring i stenskravel timme efter timme kan ju knäcka vem som helst. Innan vi kom ner till Vistasdalen hade vi en besvärlig nedstigning och matte var helt slutkörd och jag var nog minst lika trött jag. Medan killarna satte upp tält och fixade middag så gick vi tjejer ner och badade i jokken. Visst var det kallt men uppfriskande. Men jag får inte ge mig ut och simma, bara plaska i kanten, det är för strömt i vattnet. Efter att ha ätit och legat i kvällssolen och torkat fick jag äntligen krypa in i tältet och sova. Så här nere i dalen är det för varmt att dela sovsäck med matte, istället ligger jag på rygg bredvid matte och snarkar. Hm, ja, jag blir väckt då och då av någon säger att jag ska sluta snarka.

Nästa vandringsdag kom vi ner på en led där vi träffade på en hel del andra människor. Och vid Vistas-stugan så kom det springande två stora hanhundar som bodde där. Dom var väldigt närgångna och jag blev lite sur. Fick veta att dom hundarna jagade och åt upp lämlar, barbariskt.

Framåt kvällen närmade sig ett regnväder och vi slog snabbt läger vid foten av berget Nallo. Det var den värsta händelsen jag varit med om. Under natten lossade sten från Nallo och det lät som gevärsskott (som är det värsta jag vet) och sedan hörde man stenarna rasa nerför berget. Jag vet att matte var minst lika orolig som jag. När natten äntligen var över och vi skulle äta frukost kunde jag inte få i mig någon mat - jag ville bara gå därifrån så fort som möjligt. Medan vi tog ner tältet så kom ytterligare två ras och den här gången farligt nära oss och matte och jag skakade ikapp av rädsla.

Det dröjde flera timmar innan jag kunde släppa rädslan. Inte ens ett besök i Nallostugan med flera människor att hälsa på var roligt. Men till slut kunde man ju inte gå omkring och vara rädd, det fanns ju så mycket att titta på och så mycket dofter och så mycket spring i benen.

När vi kom till Sälka-stugan så bestämde vi oss för att sova inne i stugan inatt. De påstod att det var för min skull så jag skulle få lugn och ro inomhus men jag vet nog att det var bastun som lockade dem. Hur som helst så var det jätteskönt att sova på en tjock filt längst in under mattes säng.

Det blev en väldigt lång vandring dagen därpå men det var lättgången terräng för oss alla.

Den här natten var jag väldigt trött och sov djupt nedanför berget Tuolpagorni. Men tidigt på morgonen väcktes man av att matte tittade ut ur tältet och skriade att himlen var helt blå. Så började hon kolla mina ömma tassar och sa besviket att det inte kunde bli någon toppbestigning av Kebnekaise för hon måste stanna i tältet med mig. Och mina tassar ömmade verkligen idag, jag gick väldigt försiktigt på min morgontoalettrunda. Då kom de på den perfekta lösningen: de tömde ut mattes ryggsäck och lyfte i mig! Lite orolig var jag den första timmen, det var svårt att hålla koll på hela flocken. Men det var ju ganska skönt att sitta där trots allt och jag hade aldrig orkat gå själv. Det var brant uppför och brant nerför och sten, sten, sten och ännu mera sten. Under lunchpausen fick jag, förutom äta knäckebröd och blåbärsoppa, bada tassarna i glaciärvatten. Sedan fick jag gå i ryggsäcken igen. Timmarna gick och jag trodde aldrig vi skulle komma fram till det där de pratade om. Men så började allas röster bli lite piggare och så hördes andra människor och så fick jag se snö! Jag var ivrig att komma ut i snön, som född i december månad så älskar man ju snö. Det var kul att få springa omkring och leka en stund innan matte allvarligt kopplade mig och sa att nu skulle vi gå upp på toppen. Vi satt där i snön på toppen en stund, matte såg så lycklig ut - hon älskar höga berg.

Efter en lika jobbig vandring tillbaka så var vi framme i vårt läger efter 10,5 timmar. Och de tokiga människorna satte genast igång att packa ihop allt och vandra vidare. Vi kom fram till ett ställe jag känner igen, Kebnekaise fjällstation. Jag fick ligga på verandan medan de åt restaurangmiddag och duschade. Men jag hade det rätt skönt på mattes liggunderlag mellan ryggsäckarna, man var ju ganska trött efter dagens äventyr. Vårt läger sattes upp ganska högt upp mot Kaipak och jag hittade genast en skön plats i vegetationen och hade lite svårt att slita mig från den för att gå in i tältet.

Nästa dag var det vilodag. Det var soligt och varmt. Vi låg mest och latade oss förutom en tur upp på Kaipak, medan dom andra såg på utsikten så tog jag en tupplur i solen. På kvällen packade vi ihop lägret och gick någon kilometer bort förbi bron vid leden till Tarfala och slog läger i björkskogen ovanför jokken. Här träffade vi på några myggor.

Morgonen därpå hade jag fullt sjå att hålla koll på alla människor som kom gående på leden nära vårt läger. De skulle nog alla åka hemåt precis som vi. Vi vandrade först i några timmar, sedan åkte vi båt i en halvtimme och sedan vandrade vi några timmar tills vi kom fram till Nikkaluokta. Därifrån fick vi åka buss till Kiruna flygplats och så var det dags att lägga sig i flygburen igen. Jag kom fram till Arlanda trött men nöjd.

Jag längtar redan tills vi åker till fjällen igen. Det är tråkigt att storebrorsan är för gammal för att följa med numera men nu när jag kommit hem gör jag allt för att visa honom hur mycket jag älskar honom, ingen har så rena fina öron som han för jag putsar dom noggrannt flera gånger om dagen till och med!